Tomona Matsukawas målning ”I might have believed too much a person.”
För några år sedan såg jag på utställningen Roppongi Crossing 2016 på Mori Art Museum i Tokyo. När jag gick runt och tittade på konstverken som är skapade av unga japanska konstnärer, såg jag plötsligt några bilder som jag föll pladask för.
Först trodde jag att det var fotografier som hängde där på museets vägg. Det omedelbara intrycket var att bilderna är vackra och vemodiga. Jag gillar också att det som syns på bilderna är antydningar istället för att vråla ut något budskap, och jag stod kvar länge och tittade. Men det var inte alls fotografier jag hade framför mig, utan skickligt målade oljemålningar.
Tomona Matsukawa
Konstnären som skapat målningarna heter Tomona Matsukawa och är född 1987. Efter utställningen mejlade jag henne och fick förmånen att intervjua henne i samband med att hon kom och lyssnade under ett evenemang när jag och några personer till föreläste. Hon berättade att idén till att skapa de konstverk jag såg på Mori Art Museum först var att avbilda kvinnor som bor eller arbetar i stadsdelen Roppongi i centrala Tokyo.
Varje bild krävde mycket research
De flesta av Tomona Matsukawas oljemålningar som fanns på utställningen visar detaljer ur de liv som kvinnor i Roppongi lever. Hon beskriver Roppongi som en ”glänsande plats” och hon ville veta mer om hur det faktiskt är för några kvinnor i Roppongi. Hon undersökte helt enkelt mörkret under Roppongis fina yta. När vi talades vid kom hon in på de japanska kvinnornas låga inkomster, under arbetet med konstverken mötte hon flera kvinnor som hade svårt att få sin ekonomi att gå ihop.
Vikten att få kvinnorna att slappna av
Tomona Matsukawas målning ”I feel lonely when I walk up stairs.”
Konstnären berättade att det hon vill visa med konstverken inte är de individuella personernas problem. Istället var hennes mål det som hon ser som ett samhällsproblem med att kvinnor i Japan generellt sätt har en svag position jämfört med männen.
Hon tog kontakt med kvinnor via sociala medier för att få dem att medverka i satsningen. Tomona lade ner mycket tid med att samtala med varje kvinna hon ville avbilda.
– Många av kvinnorna talade öppet om sin situation, men ungefär hälften av dem jag träffade var rädda, berättar hon.
Just att få kvinnorna att slappna av upplevde hon som en avgörande del i sitt arbete. Flera av kvinnorna satt hon och talade med i många timmar. Det som sedan blev motivet för respektive målning var oftast någon gest som hon såg att personen upprepade under samtalet. Hon arbetade i en månad med varje konstverk.
Text: Lars Carlén